Jag har aldrig varit den som tränat, inte någon idrott
överhuvudtaget. Varför? Jag borde hamnat
i ett tränande tillvaro. Min far var gammal tävlingscyklist och mamma var en
dansälskare av rang. Min bror var elitsimmare som ung.
Den enda regelbundna träningen jag har utövat är just dans. Jag har alltid älskat att dansa. Jag tror att
det hör ihop med min kärlek till musiken. Det är och har alltid kommit
naturligt för mig att röra mig efter musik, all slags musik. Jag har dansat styrdans,
all slags gammeldans, steppat, buggat och jivat. Finns ingenting roligare. Fast det har lagts
på hyllan. Jag dansar eventuellt på någon fest någon gång. Fast när jag är
ensam så tar jag gärna en svängom, när musiken är den rätta ;-)
Varför har jag inte tränat? Nu har jag allt för många kilon
att släpa på, plus ett knä med artros. Som ung var jag smal, inte ett extra
gram. Men springa hade jag svårt för, kom långt efter de andra på skolans
gympalektioner. Hoppa? Nej. Däremot var
gymnastik något för mig, för jag var smidig. Det var väldigt uppdelat, genom
alla skolår, på dem som var idrottare och inte. Inte svårt att gissa vilken
avdelning som jag tillhörde.
När jag flyttade ut på landet som åttaåring hamnade jag i en
skola där friidrott och längdskidåkning var legio. Det var inte kul att vara
den som kom sist, alltid sist. Jag tror att det var där som min antipati mot
eget utövande av idrott grundlades. Det som skulle vara en inkörsport för att
älska att röra på sig, slutade tvärtom.
Däremot har jag alltid gillat att se på idrott. Det kan vara
att min man eller barn utövar/utövade idrott, eller på TV eller live. Idrott
kan vara så ruskigt spännande, dramatiken kan slå vilken slags actionfilm som
helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar